Insåg idag att jag och kryckorna firar att vi vart ihop i 7 veckor, alltså 49 dagar och jag tänker inte ens räkna hur många timmar för så uttråkad är jag faktiskt inte. Det positiva med det är väl att det endast är exakt tre veckor kvar tills jag förhoppningsvis skiljer mig med mina livsviktiga assistenter. Den här hösten blev väl kanske inte den bästa jag har haft. Och i princip hela hösten försvann, från den 6 september, till den 19 november då jag ska träffa min kirurg och förhoppningsvis vara så bra att jag kan dumpa kryckorna. Det jobbigaste är också att jag kan gå på benet, men får inte. Eftersom jag har opererat det måste allting läka innan jag får belasta knät igen.

 

Förövrigt så går jag en skoldag till, sen är det höstlov. Skönt men samtidigt så vill jag bara att det ska gå, så jag blir ännu närmare målet. Jag vill att de sista veckorna ska gå fort, för nu är jag riktigt trött på det här. Efter höstlovet är det två skolveckor. Sen HOPPAS jag så sjuuuukt mycket att jag får beskedet att få börja gå igen. Jag kommer behöva ta ett steg i taget, men att kunna gå, som jag inte gjort på sju veckor, kommer vara en sån grym lättnad.

 

Tråkigt inlägg kanske men ville skriva av mig lite, ha det bra allihop och vi hörs när vi hörs.